Crazy days!

Det märkvärdigaste, största, coolaste och konstigaste i hela världen har hänt min syster. Hon har äntligen, efter massa månader och sjukt många dagar över tiden fått ett barn. En ljuvlig liten prinsessa som gnyr, gnäller, tuttar, myser, kissar, bajsar, sover och framför allt glädjer oss så oerhört! Jag vet inte hur stolt det är normalt att vara som nybliven moster, men jag är rätt säker på att jag överskrider gränsvärdena rejält. Jag är så knasigt kär i henne fast jag inte ens träffat henne, knappt sett på bild och ändå vet jag precis hur underbar hon är, hur hon luktar, hur hon tittar på sin mamma och pappa och försöker lista ut vad de är för några knasbollar (gud, hjälpe henne när hon inser det!). Jo, jag tror alltså att jag vet en massa saker om henne redan, och att jag inte gör det utan bara tror, det spelar verkligen ingen roll alls. För när jag får träffa henne på riktigt och hålla och borra in näsan i nacken på henne så VET jag redan nu - Hon är p e r f e k t!!
Gud vad jag längtar!
Jag är också stolt över syrran som med bravur och guldstjärnor i kanten födde fram det lilla livet. Och Lars, han borde lägga ner försäljningen och gå å kamma hem guldpennan eller nåt annat skribentpris för sin förlossningsberättelse. Skrattkramperna vägrar ge med sig... Galet!
Läs den här: http://bottasblogg.blogspot.com/2010/04/poppa-har-kommit.html
Ni är bäst. Alla tre!

Dan före "dopparedan"...?

I morgon är det dags!

Då ska min goa fina Sara få sin Eldh... Som hon i och för sig redan haft i flera år, men den eld som inte falnat på alla de åren är nog en bra en.

Dags att gå å få sig en välgöranade beautysleep, eventuellt. Nu när jag sett det jag behöver i OS-väg ikväll och Anna Haag kammat hem en silvermedalj till Orsa. Just när "Välkommen till Moraeusbyn!"-skylten kommit upp... HAHAHAHAHAAAA! Dags att rita en stor jäääla silvermedalj i fejjan på Kalle...
Nä, jag ä inte bitter!
Jag RESPEKTERAR att han är omusikalisk!

Hoppas alla står ut med ironi...

Klockren liknelse av Lilla Skrutt?

Cornelia har ju aldrig varit nån riktig godisfantast. Hittills. Vi är glada så länge det håller i sig. Hon är heller inget fan av tuggummi. Ikväll när vi fick skjuts hem av Jon bjöd han på en runda tuggummi, men Cornelia tackade såklart nej. Jag tog ett. Gott.
När vi kom hem och in i hallen tittar hon på mig och ser undrande ut.
C: Får jag se på ditt tuggummi?
A: Javisst! (öppnar munnen och håller fast tuggummit mellan tänderna så hon kan se det).
C: Jaha, ser det ut sådär...
A: Ja, lite som... en mosad godis...
C: Jag tycker det ser ut som Lille Skutt!

Visst gör det?

Finns tokmycket att blogga om, men på Monas begäran blir det inga snyfthistorier om varför det inte är någon nedskrivet =o)
Jag konstaterar bara kallt att jag inte skrivit på länge. Och att jag som vanligt ska försöka ta tag i detta nu. Igen. Kram.

För övrigt...

...hade jag 1000 bloggtankar idag och tänkte "JAAA, det ska jag skriva i min blogg!!" men en efter en försvann de i samma takt som mina chefer påkallade uppmärksamhet... Vad synd det är att man inte bara kan släppa allt i alla fall var tionde gång man får en bra idé och sätta sig och knappra in den... Men - Boss says NO!

Linnea går!

Idag, vid 1 år, 1 månad och nästan 1 veckas ålder, gick Linnea vidare till nästa level. Hon har ett tag nu tagit några staplande steg från en famn till nästa (och kastat sig fram sista halvmetern)... Men idag när jag satt på kökssoffan, Mange var på jobbet och Cornelia höll till i vardagsrummet bara reste sig Linnea mot en stol i köket och tog 10 steg för att nå fram till sin gåvagn!! STORT!!! Sedan gick hon lite hit och lite dit då och då under dagen, även om hon fortfarande kröp mest. När Mange kom hem sen skulle vi visa och hon gick och gick och gick mellan oss... Ville aldrig sluta.
Hon fick också så mycket beröm och uppmärksamhet att den stackars storasystern fick panik och började stapla mellan oss hon också! Jag fick ta henne åt sidan och sitta en bra stund och berätta alla saker vi tycker att hon är riktigt duktig på... Och det är ju en hel del det med.

Nu är alla i familjen ungefär lika snuviga, men på lite olika sätt. Linnea snorar, Cornelia hostar, Mange nyser och jag är mest täppt... Härliga tider!

Om mina överordnade...

Ska hon någonsin blogga igen?

Jo, det är tänkt så... Ambitionen finns, motivationen för det mesta, tiden nej, nej, nej...

Jag styr inte min egen tid, tråkigt nog. Linnea är förste boss och när hon inte har några order tar andre boss Cornelia över. För all del byter de roll ibland, men det lyckas aldrig bli min tur att vara chef. Så ska det givetvis inte vara, även om det såklart måste vara så ibland.

För tillfället ligger vi i startgroparna för ett sovprojekt med fröken Linnea, som förhoppningsvis ger resultatet att hon:
1 - sover middag en gång per dag och då 1,5 - 2 timmar. I en säng eller vagn. INTE i en famn.
2 - somnar i bra tid på kvällen och fortsätter sova istället för att vakna efter 1 timma och leka lattjolajban i 3 timmar.

Jag tror att bara det här börjar funka, så kommer jag att bli en riktig människa igen. Som kan tänka, äta klart, gå på toa själv ibland, blogga, vara optimistisk och mer tolerant igen, gå och lägga mig i normal tid (just nu sitter jag uppe och väntar på nästa vakenattack alternativt "passar på" och gör slappa egensaker halva nätterna just för att den lilla människan faktiskt sover...)
Ska försöka uppdatera lite här också. Jag har ju en räknare på sidan så jag har sett att några är in å kollar om det kommit nåt inlägg... Måste kännas tröstlöst efter så många dagar förlåt, veckor utan ett livstecken. Jag ska göra ett försök.