Good bye nappen!!

Ja, man måste sluta med napp... nån gång. Vi satte gränsen vid 4 år och Cornelia har laddat upp inför detta slutande så gott hon kunnat. Den har ju varit en mycket god vän den där rackarn... Mycket god!
Eftersom det bara var en vecka kvar som 3-åring, och eftersom vi aldrig varit på Tomteland, och eftersom många barn lämnar sina godingar där och vi pratat med Cornelia om att göra detsamma och eftersom de skulle ha julmarknad där i helgen så tänkte vi... this is it! 14 november gör vi oss av med napparna!
Sen så visade det sig att Mange fick jobba natten till den 14, och att vi blev bjudna till ett barnkalas den eftermiddagen. Inge vidare tajming. Och det var lite synd, för snön låg väldigt vit på taken på morgonen den 14 och det gjorde verkligen sitt till julstämningen. Hur som helst väntade vi till söndagen då både jag och Mange var lika trötta, efter en lördagkväll med två PIGGELINER istället för barn. Ok, inte så lätt att sova borta, men hallå, hos Sara och Erik, det är ju så gott som hemma, va? Noj noj, inga barn skulle somna, så vid 23.30 igår kväll bröt vi upp och slaskade hemåt med varsin barnvagn full av piggelin, jag och Mange. Jamen då somnade dom ju! Och idag var vi lite halvsega hela bunten alltså, men iväg till Tomteland bar det ändå!
Oj, va mysigt! Mycket att se och uppleva, särskilt för en snart 4-åring kan tänkas. Många förväntningar där också på vad man ska få se och besvikelser att hantera för att allt kanske inte alla gånger kan leva upp till fantasin... Som när nissarna äntligen fått tillbaka nyckeln till julklappsförrådet... OCH SÅ GÅR DOM INTE OCH LÅSER UPP??? Jamen, Cornelia ville ju se detta underbara förråd ju!! Vem vill inte det? Eller de där riktigt små nissarna... som var så små så de fick plats i Cornelias händer... var fanns dom? Inte vet jag var hon fått infon om att de ska finnas där, men hon hoppades hela tiden de skulle dyka upp.
Hur som helst.
Nånstans emellan alla teatrar och trevliga aktiviteter letade vi upp tomtens postkontor, där han satt i egen hög person och emottog önskelistor. En viss Nisse Studs hade viskat i tomtens öra att en flicka med namnet Cornelia på mössan skulle komma och göra slut med sina nappar. Därför gjorde tomten det lätt för henne och sa "Hej Cornelia! Ska du lämna in dina nappar till mig?" så hon bara kunde nicka och inte våga vägra. Hon la dem på hans bord och han tog med henne bort till granen där tusentals nappar hängde i girlanger, och så la han hennes dyrgripar på en gren. Sedan fick alla som stod runt tomtens bord ge Cornelia en applåd för att hon bestämt sig för att sluta. Här tyckte kanske Mamman att det började likna ett AA-möte, men nåja, det var trevligt! Sen skrev Pappan och Cornelia en önskelista och lämnade över till tomten och så var det klart!
Nu syrran, är det dags för lite näsdukar. =o)
Jag undrar om jag tyckte det var jobbigare än hon tyckte. Innan kom Eliana och frågade om det stämde att hon skulle lämna napparna och vi pratade lite om det. När Eliana gick vidare så märkte jag att, jorå, det trängde lite i tårkanalerna... Jag vet ju exakt hur jäkla gott det var med napp och vägrade själv sluta när jag var barn, men jag tror inte det var därför jag stod och blev känslosam. Det var nog mera för att hon bara blir större och större och det går så FOOORT!! För visst är man rätt stor när man kan bestämma sig för att lägga av med nåt som man ibland gråter så förtvivlat för att få, inte kan somna utan, som tröstar en om man slår sig och som man haft hela livet. Fattar inte att hon klarade det! Och att hon bara la napparna där på bordet, sista gången hon såg sina älsklingar och inte ens sög en sista gång eller gav dom en puss eller nåt! Och att vi gick och tittade på dem en gång till för att vi skulle dokumentera med kameran och hon inte snodde tillbaka dom (som jag skulle ha gjort, helt säker!)..
Det kom ett litet bakslag hemma sen. Den nappen vi inte hittade i dag när vi skulle åka till Tomteland hade hamnat bakom några böcker ovanför Cornelias säng. Givetvis hittade hon den när det var dags att sova och det är ju bara att tänka lite så inser man hur oviktigt det kändes att ha tagit det stora steget tidigare på dagen när det ju ligger en precis där, precis när man vill ha den och är van att få den. Den bara tiggde ju om att bli stoppad i munnen. Stackars barn! Och vi som visste att en napp fanns nånstans, men inte tänkte på att leta där, våra rikspuckon!! Men eftersom Pappan är en så bra pappa så bestämdes det att den där skulle skickas iväg med posten till tomten... Får se om det blir skrik och panik då i morgon när vi ska ta tag i den uppgiften.

Sådär, värsta maratoninlägget om storasyster. Men även lillasyster håller på. Ikväll när stora nappsluterskan skulle gå upp och lägga sig är jag helt säker på att hon faktiskt sa "Hej da, Neia!" Hej då har hon sagt många gånger förut, fast då inte bara när folk går, utan ibland då och oftast annars när andan faller på. Sen har vi hört henne ropa Neia och tyckt att det ju låter lite som att hon ropar på syrran. Cornelia kallade sig också för Neia när hon började säga sitt namn, så det är väl så det låter i små bäbisöron. Jätteroligt i alla fall att hon tryckte ihop de här två grejerna tillsammans ikväll. Vi säger väl att det var så att hon verkligen sa "Hej da, Neia!" x )