Jävla svin...

...influensa.

Nä, vi har inte fått det. Men idag fick Cornelia gå och vaccinera sig emot den.
Det är svårt att veta hur man ska säga innan för mesta möjliga pepp... För man kan ju inte ljuga och säga att det ska bli spruta och att det INTE gör ont. Och inte kan man säga för mycket om att det GÖR ont heller. Kanske med en del barn, men inte med henne... Då bestämmer hon sig för att det kommer att göra ont och allt blir bara värre.
Så idag hycklade jag och sa inget om eventuell smärta bara saker som "Du ska få spruta, det kommer att gå fort, det blir plåster, kanske får du välja ur doktorns leksakslåda efteråt, när vi kommer hem igen ska vi baka pepparkakor..."
Inget om smärtan. Stackars barn!
Hon var jätteglad och skuttade på väg till doktorn, jätteglad när vi kom in och lycklig över att det var BVC vi skulle till och snälla Eva. Helt utan att misstänka vilken hycklarmorsa hon har, satte hon sig snällt i mitt knä och visade hela fina armen. Det fanns redan ett plåster där eftersom hon varit hos farmor och farfar i helgen och då tydligen fått ett myggbett(?). Helnöjd över att hon snart skulle få ett till plåster av Eva...
Så visade Eva hur jag skulle hålla och jag höll, så tvättade hon och då kände jag Cornelias arm spännas till lite. Och så stack hon. Och hela Cornelia spände till och flög ungefär en decimeter åt sidan i min famn! Och gav upp ett illvrål utan dess like... Usch vad jag mådde illa! Sprutan åkte ju ut igen, så Eva fick gå och hämta en ny, Cornelia sprattlade och ville hem, jag försökte prata lugnt men ändå hålla kvar, tårarna sprutade och rullade nerför röda kinder, nappen hade vi inte med och allt var bara bajs... Jag pratade om pepparkakorna vi skulle baka sen, leksaken som hon skulle få från lådan och inget hjälpte.
C: Jag VILL INTE ha sprutan!!!
A: Men det är för att du ska slippa bli jättesjuk sen, få feber och jätteont i huvet och hosta...
C: Men jag VILL HA DET!!!
A: Du får ju en leksak av Eva sen också när hon fått sticka dig...
C: Jag vill ha leksaken FÖRST!!
Eva sträcker fram lådan och Cornelia väljer en glittrig lila liten ödla.
A: Oj, va fin! Den ska vi titta på nu och så får Eva ge sprutan och det känns inte mer än det förra sticket som du redan fått. Det är bara en liten stund...
C: NÄÄ, JAG VILL INTE HA SPRUTA!!!
Usch, usch, jag försökte hålla fast henne, men Eva tordes inte sticka för hon märkte ju hur stark Cornelia kan vara när det verkligen gäller. Men jag sa att jag tyckte vi skulle ge sprutan på något sätt ändå, för det skulle ju inte ha funkat att komma tillbaka en annan gång heller. Så Eva gick och hämtade förstärkning i form av min mvc-barnmorska Anette. Trevligt att träffa henne igen även om det kunde varit under trevligare former. Vi var i alla fall två som höll fast stackars barnet och en som sprutade. Då var Cornelia nästan vinröd av ilska och gråt. Det sticket gick i alla fall bra och max en halvminut efter så tittade jag på Cornelias händer och såg att hon fått glitter på sig av ödlan. När jag visade det för henne började hon fnittra och gud va skönt det var!! För det är ju antagligen inte så rätt eller pedagogiskt att göra som vi gjorde och våldsspruta, men jag tyckte då inte det fanns nåt annat sätt. Cornelia är grymt envis och skulle vi ha väntat på att hon skulle ha velat detta så hade det aldrig blivit...
Sen började Eva berätta lite om biverkningarna och då snyftade barnstackarn till igen och sa "Jag har ONT i huvet...!!" Jag fick lov att lyfta upp henne till spegeln så hon fick se hur röd hon fortfarande var av all ilska och förklarade att hon nog fick vänta lite med att känna efter... Herregud, vem hade inte ont i huvet efter den resan...
Jaja, blir hon nu spruträdd för resten av sitt liv, så vet vi nu var det grundlades...
Vi gick 'all in' för svininfluensan'...