Den oroliga typen

Åkte hem från Lillhärdal till Orsa i måndags kväll. Bara jag och flickorna i bilen, så jag väntade tills läggdags för att säkerställa att båda skulle somna i bilen. Jo, eller hur?
Cornelia var ordentligt uppspelt efter att ha fått en egen ny cykel av Mormor och Morfar och vi startade bilen och började rulla. I CD'n: The Ark... Bara tvungen att tanka i nån liter på morbror Bos nya mack först. Mitt i tankandet hör jag avgrundsvrålet från bilen... Öppnar förskräckt bakdörren och där sitter Cornelia med så mycket tårar så ögonen var helt grumliga. Fullständigt uppriven... Varför? Jodå siddu, CD'n hade bytt från låt 2 till låt 3. Med andra ord uppskattar dotter 1 inte Absolutely no decorum alls lika sjukt mycket som The worrying kind... Verkligen inte! Varpå vi under de följande cirka 11 milen lyssnade på en och samma låt. Om och om och om och om igen! Vad gör man inte för husefriden? Och jag måste hålla med om att det är en strålande låt, jag tröttnade inte heller. Även om jag önskat variation och att få höra Little dysfunk you. Det fick jag ju förresten, eftersom bossen somnade i Våmhus och jag sista milen fick höra precis vad jag ville.
Knastjejen analyserade lite i texten också och frågade 'Varför sjunger han om glas?'. Mammans uttömmande svar 'Jag vet inte' var allt hon fick och därför frågade hon igen och igen. Och igen. Det är när Ola sjunger If you see me somewhere with that GLASsy ol' stare... Annars sa hon bara 'En gång till!' när låten tog slut. Härlig tjej!

Dotter 2 sov snällt hela vägen och har senaste tiden börjat intressera sig för att greppa saker. Lite koll på labbarna nuförtiden alltså. Har hittat fötterna också, men ännu inte tryckt in några tår i munnen. Ligger bara och klämmer och känner lite nyfiket... Eventuellt gillar hon att hoppa i mammans famn också, men det är bara roligt ibland. Imse Vimse dansen är alltid kul.

Ska försöka få in lite bilder i bloggen också, har höga förhoppningar på morgondagen...